Hej Sverige!
Kategori: Allmänt
Nu är jag, som ni kanske förstått, hemma i Sverige igen! Hemfärden gick bra och problemfritt vi landade till och med tidigare än beräknat, så det var skönt! När vi väl var framme på Arlanda ca 04.20 trodde jag att jag skulle få vänta nångon timme på familjen som skulle hämta mig vid den planerade tiden, 06.30. Men icke. Pappa hade varit vaken hela natten och bevakat vår beräknade ankomsttid, så när jag kommer ut där står hela min familj där. Och inte nog med det, mormor var där och mina fina vänner hade krigat sig upp mitt i natten för att överaska mig. Jag började stor gråta det första jag gör, ååh, det känndes så bra att få krama om alla igen. Det var mindre kul att behöva sägsa hej då till mina fina vänner som har bilvit som min familj under denna höst. Gud vad jag skulle sakna dom.
Att komma hem var konstigt och overkligt men ända skönt. Men det är lite läskigt hur snabbt man kommer in i gamla vanor igen, efter bara en dag känndes det på något sätt som att jag aldrig ens lämnat Sverige. Det har tagit en lång tid för mig att få allt att sjunka in. Alla intryck, alla upplevelser, alla nya vänner. Det är inte förens nu jag har kunnat börja reda ut alla tankar och känslor. Men samtidigt kommer så mycket nya frågor upp i huvudet. Har min tid i Afrika förändrat mig? Fått mig att bli någon som jag inte var innan? Det går inte en dag utan att jag tänker på mina fina barn på barnhemmet. Undrar om Hashimo lärt sig gå, om någon fått blivit hämtade till sin familj, eller om Monika fått ihop pengar att börja studera till sjuksöterska än. Jag kom fram till att det har ändrat mig väldigt mkt, men ändå inte. Jag är fortfarande jag. Jag köper fortfarande de kläder jag vill ha, spenderar långa kvällar ute på krogen med mina vänner, tränar, köper hämtmat då och då, läser en bra bok. Det är inte i mina vanor resan har förändrat mig. Det är i mina tankar. Jag är tacksam, tacksam för min familj och vänner, att jag är frisk, att jag har råd att unna mig saker ibland, min utbildning, ja allt som jag har sett människor leva så bra utan i Tanzania. Jag njuter till fullo varje gång jag tar en varm dusch, tycker inte det är hela världen om jag måste diska förhand, sånna simpla saker.
Något jag inte förväntat mig att jag skulle göra är att känna mig ensam. Låter kanske konstigt. Men det är ingen riktigt som förstår det jag gått igenom, och det går inte att berätta. Folk frågar mig, Hur hade du det i Afrika? Vilket är en helt normal fråga som jag också skulle ställt, men vad ska jag svara på det? bra!? Hur skulle jag kunna förklara för någon om vad jag har upplevt? Oavsett om jag visar massor av bilder och berättar massvis av historier, ingen kommer någonsin kunna veta hur det känndes. Förutom de som var med mig genom allt, vi kommer nog alltid ha en speciell kontakt för att vi har gått igenom det tIllsammans. Tanken av att jag alltid kan plocka upp telefonen och ringa någon av dom när jag vill är skönt. Inte samma känsla nör jag tänker på mina vänner i Lushoto. Barnen på barnhemmet kommer jag antagligen aldrig någonsin se igen, inte heller veta om de mår bra eller ens är vid liv. Eller om vår bästavän, Monika, kommer uppfylla sin dröm och bli sjuksköterska. oavsett detta är jag så himmla glad att jag lärt känna dessa fantastiska människor, även fast att behöva lämna dom är en av de jobbigaste sakerna jag gjort.
Min höst i Tanzania har inte alltid varit en dans på rosor, men det är helt klart det bästa jag gjort i mitt 20 år långa liv.
Vet inte om jag kommer skriva här mer! Kanske, kanske inte. Det beror på om jag behöver skriva av mig mer. Men jag vill iallafall säga att det har varit super kul att så många har följt bloggen och jag hoppas ni har gillat att läsa mina inlägg. Kram på er alla!