I Augusti 2013 ska jag packa mina väskor och flytta till Tanzania och vid min sida kommer jag ha en av mina bästa vänner, Hanna. Där kommer jag plugga Swahili och praktisera på ett barnhem. På denna blogg kommer du följa mig och mitt nya liv i bergen i Tanzania, från dag 1 ända in i slutet!
Ikväll är det en såndär jobbig kväll. Tänker på Monika och alla barnen, gud, jag hoppas verkligen de har det bra.
dagen vi lämnade barnhemmet höll jag mig på vårt rum så mycket som möjligt. Jag ville inte ens tänka på det. Ville bara att det skulle va över. Jag ville inte va med om det ögonblicket som var det sista, det som var hej då. Jag hade nästan bestämt mig för att strunta i att säga hej då till Monika, vår bästa vän, som vi dansade loss med när vi lagade mat, som lärt oss allt hon kunde, som är så banbrytande vacker med sin långa slanka kropp och synliga kindben. Ändå så stod hon där i dörr öppningen. Inte ett ord sades, vi bara höll om varandra i en lång stund. Kramade henne så hårt, som att om jag kramade henne tillräckligt hårt så kanske hon inte skulle försvinna. Ville inte släppa.
Efter en stund som kändes som 10 sekunder släppte hon och sprang därifrån utan att ens vända sig om. Inte ett ord sades. För jag ville verkligen inte uttala ordet på mina läppar, Kwaheri-hejdå.
"Det är en av det saker jag saknar mycket här. Att hitta på saker, gå ut och festa och träffa alla vännerna. Den ända underhållningen de har här är kyrkan, vilket jag inte ser är så underhållande. Dock gör vi saker här som jag längtar efter hemma. Typ som att ha en hel dag utan planer. Att typ bara sitta och prata eller läsa hela dagen, eller bara inte göra något. Bara ligga i sängen och lyssna på musik och tänka. Tänka är verkligen något jag gör mycket här. Antagligen för att jag inte har massa saker som distraherar mig, typ TV och internet. Det börjat bli lättare att vara utan internet nu, tänker typ inte alls på det. Sjukt egentligen hur upptagen man är av andras liv på typ facebook och instagram när man egentligen borde tänka mer på sitt eget.
Jag undrar om jag kommer tycka livet hemma är jätte stressigt när jag kommer hem igen. Hela samhället här är ju så långt ifrån stressigt man kan komma. Knappast någon vet vad klockan är exakt på minuten, de kollar bara på solen och ser om den är på uppgång, då vet de att de är dags att gå till jobbet. Undrar vad alla hemma skulle tycka om jag började med den metoden?"
