.
Kategori: Allmänt
Ikväll är det en såndär jobbig kväll. Tänker på Monika och alla barnen, gud, jag hoppas verkligen de har det bra.
dagen vi lämnade barnhemmet höll jag mig på vårt rum så mycket som möjligt. Jag ville inte ens tänka på det. Ville bara att det skulle va över. Jag ville inte va med om det ögonblicket som var det sista, det som var hej då. Jag hade nästan bestämt mig för att strunta i att säga hej då till Monika, vår bästa vän, som vi dansade loss med när vi lagade mat, som lärt oss allt hon kunde, som är så banbrytande vacker med sin långa slanka kropp och synliga kindben. Ändå så stod hon där i dörr öppningen. Inte ett ord sades, vi bara höll om varandra i en lång stund. Kramade henne så hårt, som att om jag kramade henne tillräckligt hårt så kanske hon inte skulle försvinna. Ville inte släppa.
Efter en stund som kändes som 10 sekunder släppte hon och sprang därifrån utan att ens vända sig om. Inte ett ord sades. För jag ville verkligen inte uttala ordet på mina läppar, Kwaheri-hejdå.